Det jag inte säger högt

Förälskelse

Kategori: Mina Tankar

När man är förälskad, så aktiveras bland annat de områden i hjärnan som har att göra med belöning. Transmittorsubstansen dopamin gör att man känner sig överlycklig, euforisk, svävar på rosa moln och fjärilar i magen - men ämnet är också beroendeframkallande, så att man vill uppleva lyckokänslan om och om igen. Av ämnet triggas också testosteron-produktionen, vilket gör att man lättare och oftare är sexuellt upphetsad när man är nyförälskad.

En annan transmittorsubstans som ökar i hjärnan när man är kär, fenylelytamin, liknar faktiskt amfetamin.

Serotoninet minskar och noradrenalinet ökar, så man orkar vara vaken halva natten för att prata med älsklingen och ändå känna sig på topp nästa dag. I normala fall skulle för lite serotonin göra en deprimerad, så det är delvis en förklaring varför nyförälskade blir riktigt deppade, tvivlande och ångestfyllda emellanåt. Serotonin-bristen kan också göra att den nyförälskade blir nästan tvångsmässigt intresserad och nästan som besatt av minsta lilla som har med föremålet för förälskelsen att göra.

Nå, oavsett vad som händer i hjärnan när man är förälskad, så är det som om känslolivet skulle leka berg-och-dalbana när man är kär. Ena sekunden euforiskt lycklig, nästa förtvivlat misströstande - och så överreagerar man och överanalyserar minsta gest från den utvalde. Men typiskt för nyförälskelse är också att man idealiserar bilden av den man är kär i: han är perfekt och har inga fel eller brister, han är unik och speciell och "vi passar sååå bra ihop". Och skulle ha några sämre sidor, så blir de sidorna bara gulliga och charmiga istället.

Tar förhållandet slut mitt i förälskelsen (eller man blir avvisad), så kan man lätt bli riktigt förkrossad och till och med arg eller hämndlysten.”

 

Slutsats: Jag hatar att vara förälskad. 

Chasing Shadows

Kategori: Mina Tankar

Jag är nästan alltid omringad av människor - underbara människor.
Familjen, jobbmänniskor, skolmänniskor, bekanta, vänner, bästa vänner, relationer av olika slag.
Jag känner mig nästan alltid uppskattad på något vis, jag känner mig omtyckt och älskad. Jag ler, jag skrattar, jag trivs och jag känner mig trygg.

Men på något sätt...
På något sätt känner jag mig alltid tom inuti.

Det är som ett blödande hål som gnager, mitt i bröstet.

Hur mycket jag än försöker fylla min vardag, med vem jag än försöker fylla min vardag, verkar det inte som att det finns något som kan stilla mitt värkande hål.

Det känns verkligen som att jag har försökt med allt.

Jag vet inte riktigt vad det här hålet är...
Men jag vet att det känns av mer när jag är ensam.


I Just have this happy personality and a sad soul in one body.

 

 

 

 

Angels lie to keep control

Kategori: Mina Tankar

Jag är inte vän med mig själv just nu.

Jag vet inte varför jag nu, blir så emotionellt irriterad på mig själv!
Jag vet varför jag är emotionell.
Eller alltså... Jag vet grunden till att jag är det. Men jag förstår inte varför jag reagerar på det.
Jag är irriterad, jag känner mig ledsen, jag vill tycka synd om mig själv. Jag vill gråta, jag vill bli omfamnad, jag vill bli älskad, jag vill höra att ”allting kommer bli bra” jag vill skrika, tills lungorna går sönder, jag vill riva ut mitt innanmäte och slänga det i en avgrund någonstans.

Det är inte min hjärna som reagerar på det, den tänker inte, jag har stängt av den. Min hjärna har tagit semester för resten av året. Det är min kropp som på något sätt skriker i mig. Jag känner hur det kryper i den, hur det rör sig och skrapar på insidan och försöker bryta sig ut.
Vad det är som försöker bryta sig ut? Det vet jag inte.

Det känns som att... om du skulle springa, springa för livet tills du är så andfådd att du inte kan andas, tills allt syre i din kropp är icke existerande, all ork i kroppen är slut, du känner dig tömd på allt.


Då...
kanske då... skulle du må bra.