Det jag inte säger högt

Jag drömde om dig

Kategori: Mina Tankar

I en period så drömde jag om dig varje natt...så jag blev van. 
Van vid att vakna upp gråtandes, för du är inte här längre. Allt var borta och sängen var alldeles för stor för bara mig. 
Van vid att vakna upp och återigen känna hur tom jag var innuti, hur hålet bara växte sig större. Du fick en del av mig hjärta som du aldrig lämnade tillbaka. 
Van vid att vakna upp och sakna dig, sakna dig så det gör ont. 

Det finns så mycket i min vardag som påminner om dig.
Platser jag åker förbi, musik som jag lyssnar på, människor jag umgås med. 
Jag till och med träffar på dig ibland, men i vanlig ordning låtsas vi båda om att vi inte existerar. 

Jag tog en catnap nu på eftermiddagen. Jag drömde att det var en kille jag hade en relation till som var elak, han betedde sig som ett svin och han sårade mig. Scenen förändrades och jag satt vid ett matbord på något offentligt ställe med en del andra.
Sen dök du upp där... först en bit ifrån, observerande men ändå så jag såg dig. Sen var du närmare, stod bakom mig och hade dina händer på mina axlar och masserade mig lätt, vilket övergick i en kram och jag kände din doft. 
När jag gjorde det började jag gråta, jag kände mig så trygg och du blev min räddaren i nöden. 

Jag vaknar upp och jag är arg på mig själv. 
Varför ska jag drömma om dig, av alla människor?
Och varför ska du vara min räddare i nöden? Du är inte hjälten, du är skurken. 
Du kanske var hjälten för 6 år sedan, men de senaste 4 åren har du vart skurken och du kommer förbli det. 
Ändå infiltrerar du mina drömmar. Det var ju du som lämnade mig... alla gångerna.
Hur vågar du uppenbara dig i ett av mina mest sårbara stadier? 

Ibland önskar jag att jag aldrig hade skrivit till dig från första början, att vi aldrig lärt känna varandra, att du faktiskt var det vi idag låtsas att vi är för varandra... en främling.

 
Kommentera inlägget här: