Det jag inte säger högt

Jag är inte vän med mig själv just nu.

Jag vet inte varför jag nu, blir så emotionellt irriterad på mig själv!
Jag vet varför jag är emotionell.
Eller alltså... Jag vet grunden till att jag är det. Men jag förstår inte varför jag reagerar på det.
Jag är irriterad, jag känner mig ledsen, jag vill tycka synd om mig själv. Jag vill gråta, jag vill bli omfamnad, jag vill bli älskad, jag vill höra att ”allting kommer bli bra” jag vill skrika, tills lungorna går sönder, jag vill riva ut mitt innanmäte och slänga det i en avgrund någonstans.

Det är inte min hjärna som reagerar på det, den tänker inte, jag har stängt av den. Min hjärna har tagit semester för resten av året. Det är min kropp som på något sätt skriker i mig. Jag känner hur det kryper i den, hur det rör sig och skrapar på insidan och försöker bryta sig ut.
Vad det är som försöker bryta sig ut? Det vet jag inte.

Det känns som att... om du skulle springa, springa för livet tills du är så andfådd att du inte kan andas, tills allt syre i din kropp är icke existerande, all ork i kroppen är slut, du känner dig tömd på allt.

Då...
kanske då... skulle du må bra.