Förälskelse
Kategori: Mina Tankar
När man är förälskad, så aktiveras bland annat de områden i hjärnan som har att göra med belöning. Transmittorsubstansen dopamin gör att man känner sig överlycklig, euforisk, svävar på rosa moln och fjärilar i magen - men ämnet är också beroendeframkallande, så att man vill uppleva lyckokänslan om och om igen. Av ämnet triggas också testosteron-produktionen, vilket gör att man lättare och oftare är sexuellt upphetsad när man är nyförälskad.
En annan transmittorsubstans som ökar i hjärnan när man är kär, fenylelytamin, liknar faktiskt amfetamin.
Serotoninet minskar och noradrenalinet ökar, så man orkar vara vaken halva natten för att prata med älsklingen och ändå känna sig på topp nästa dag. I normala fall skulle för lite serotonin göra en deprimerad, så det är delvis en förklaring varför nyförälskade blir riktigt deppade, tvivlande och ångestfyllda emellanåt. Serotonin-bristen kan också göra att den nyförälskade blir nästan tvångsmässigt intresserad och nästan som besatt av minsta lilla som har med föremålet för förälskelsen att göra.
Nå, oavsett vad som händer i hjärnan när man är förälskad, så är det som om känslolivet skulle leka berg-och-dalbana när man är kär. Ena sekunden euforiskt lycklig, nästa förtvivlat misströstande - och så överreagerar man och överanalyserar minsta gest från den utvalde. Men typiskt för nyförälskelse är också att man idealiserar bilden av den man är kär i: han är perfekt och har inga fel eller brister, han är unik och speciell och "vi passar sååå bra ihop". Och skulle ha några sämre sidor, så blir de sidorna bara gulliga och charmiga istället.
Tar förhållandet slut mitt i förälskelsen (eller man blir avvisad), så kan man lätt bli riktigt förkrossad och till och med arg eller hämndlysten.”
Slutsats: Jag hatar att vara förälskad.
