Teddy Bear
Kategori: Mina Tankar
I början var jag motsträvig, jag kände av själv att jag avfärdade dig.
Jag trodde inte att vi skulle klicka och det kändes nästan lite som en waste of time att inleda något. Så jag valde att snällt svara och prata lite lätt (sådär som jag gör med de flesta) men att aktivt välja att jag inte hade tid eller lust att lära känna dig på riktigt.
Jag får en hel del mail och förslag. Människor som vill lära känna mig, folk som bara vill ligga, de som vill ta en fika, bjuda mig på middag, ha spelkvällar, med mera.
De flesta avfärdar jag, men på ett snällt sätt, eller låter det rinna ut i sanden.
Jag har så mycket i mitt liv som pågår för stunden och en hel del vänner som jag försöker hinna umgås med. Så att lära känna varje ny person som snubblar min väg är omöjligt.
Därför har jag blivit väldigt kräsen med vem jag väljer att spendera min lediga tid med. Speciellt om det är en ny person som jag inte känner sedan innan och vet att jag kommer uppskatta att umgås med.
Detta kan såklart medföra att jag går miste om att lära känna awesome människor som jag skulle klicka jättebra med. Men det är så svårt att veta vem man ska och vem man inte ska lägga ned tid på att lära känna.
När det kommer till internet är det rätt så viktigt vad man först skriver, fångar det ens intresse.Vad pratar man om efter det, rullar konversationen på eller stakar den sig.
Visst, man kan strunta i dessa långa konversationer och bara träffas för en fika - simpelt, irl, mitt emot varandra. Då bör man ju märka direkt om man klickar eller ej.
Om jag hade haft tid för det (och vart lite mindre blyg) så hade det säkert fungerat prima!
Jag vet inte vad vi diskuterade riktigt, jag tror att det var rätt vardagliga saker ändå.
Jag tror det var det faktum att du inte gav upp som fick mig att bli nyfiken på dig. (Nu vill jag inte låta som en sådan "Vill du verkligen träffa mig så får du faktiskt jobba för de!" En sådan är jag inte...verkligen inte) Men jag tror att du hade förståelse för att jag inte har så mycket tid, ibland kan det ta lång tid för mig att svara.
Vissa människor blir så fruktansvärt stötta om man tar mer än 2 dagar på sig att svara på ett mail, på en internetsida. Men inte du.
Jag kände till sist att det passade i tiden, jag ville lära känna dig, på tu man hand. Och jag kunde avsätta tid för att göra det. Även om vi sets mer än en gång innan, på samma evenemang, så hade vi aldrig pratat med varandra irl.
Såhär i efterhand är jag glad över att du fortsatte höra av dig, att du inte blev avskräckt när jag flera gånger svarade "Jag kan inte, jag har skolarbeten att göra, jag har andra planer" osv osv.
Jag har lärt känna en del av dig den senaste tiden.
Du har humor, den sorts humor som jag skrattar åt och du skrattar åt mina knasigheter som jag har för mig.
Du har ett fint skratt och jag blir glad av att se dig le.
När du kysser min hals, min arm eller min hand så känns det som att du verkligen menar det. Jag antar att det kallas passionerad? Du är väldigt gosig, hela du är som en nallebjörn. I din famn, omvirad av dina armar på natten, så känner jag mig trygg och mina mardrömmar håller sig borta. Jag har fastnat för din doft och att sniffa dig i nacken känns tryggt.
Jag har lärt känna ditt yttre och jag har skrapat lite lätt precis på insidan.
Men ditt inre, det känner jag inte.
Det du sa till mig, det fick mig att ana att du har vart med om stor hjärtesorg.
Jag vet inte om du någonsin kommer släppa in mig på insidan, om jag någonsin kommer få lära känna den sidan av dig.
Jag kommer inte fråga dig om det, för jag vill inte få dig att må dåligt, få dig att börja tänka på det som tynger dig. - Speciellt inte om det inte är något du vill dela med dig av. Jag tänker vänta och se, om du någon dag kanske släpper in mig, låter mig lära känna dig på ett djupare plan.
Vi vet vart vi har varandra, eller mera - jag vet vart jag har dig. Jag vet vad du är ute efter och vad du inte söker. Vi har kommit fram till vart vi står.
Men jag vet inte riktigt vart jag har mig själv just nu... Jag trivs med det vi har och jag tror inte att jag skulle vilja ha något mer för stunden. Men samtidigt så tror jag att jag känner mer för dig än vad jag bör göra. Jag känner mer för dig än vad du gör för mig. Jag har blivit emotionellt involverad.
Jag vet att jag har känslor för dig, och det kan lika väl vara okey som att det kan bli ett framtida problem. Känslor bör man ha, om man har den sortens relation som vi har. Annars blir allt väldigt platt och tråkigt. Men jag är rädd att de känslorna ska blomma ut i någon sorts stark förälskelse - och att du då inte känner samma som jag.
Det skrämmer mig lite, att stå där, so deep in emotions - för någon som inte känner likadant. För jag vill inte förlora dig, speciellt inte på grund av en sådan sak. Men samtidigt - om det skulle utvecklas till det, så skulle vi inte kunna fortsätta umgås som vi gör idag, för det skulle bara göra saken värre.
Jag oroar mig för något som inte har inträffat än, något som kanske inte ens kommer hända. Men jag vet hur jag fungerar - Du får mig att känna mig trygg, jag saknar dig när vi inte umgås och när vi väl träffas vill jag inte säga hej då. Det är början...
Början på något som inte kommet sluta väl för mig.
Jag har haft ett så långt och struligt förhållande.
En människa som till slut knäckte mig inifrån och ut. Efter honom har jag försökt känna något mer än vänskap för andra människor... men det har liksom inte gått. Jag kanske har försökt för mycket. Jag har andra människor just nu. förutom dig, som jag tycker om att umgås med och som jag känner mig fridfull hos. Men jag känner inte alls på samma sätt för dom som jag känner för dig.
Det positiva är - mitt hjärta är inte dött, jag är fortfarande förmögen att känna starka känslor för en person.
Det negativa är - att vi inte vill samma saker. Just nu vill vi det, men framtidsmässigt har vi olika vägar att vandra. Det är klart att din väg kan komma att ändras, men det är inte något jag räknar med att den kommer göra - även om jag alltid kan hoppas.
Men för stunden är jag nöjd med att få ha dig som min nallebjörn.
En trygg famn i natten som jagar iväg mina mardrömmar.
En person att skratta med, att umgås med och bara vara.
Men om du någon dag känner för att ta den andra stigen, den som leder åt ett annat håll, och jag fortfarande vandrar där - ta min hand. Så kan vi vandra tillsammans.
